Foto: Maya Eizin Öijer
Det är med stor glädje och stolthet vi hälsar Bruno K. Öijer välkommen till Stockholms Internationella Poesifestival.
Bruno är Sveriges främsta, mest eftertraktade och exklusiva poet och scenlyriker, som endast brukar framträda som solopoet på sina egna fullsatta föreställningar.
Tidigare har han kunnat dyka upp som ”hemlig gäst” på tidskriftens evenemang, men nu gör han ett unikt framförande och avslutar årets föreställning på Stockholms
Stadsteater med en halvtimmes poesiuppläsning. Ett inslag på festivalen som många ser fram emot!
Läs nedan Madeleine Grives intervju med den integre Bruno K. Öijer i nr 28 av 00TALs nr med tema Ordkrig. Numret kan beställas här.
ATT HAMRA FRAM DIAMANTER UR STENKOL – Madeleine Grive intervjuar Bruno K. Öijer i 00TAL #28
Poesin är viktigare än någonsin, menar Bruno K. Öijer. Med sina dikter krigar han mot Sveriges existentiella polarnatt och poesi-snutarnas förtryck. Det är hans absoluta övertygelse att poesin får oss att se tillvarons konturer lite tydligare, om poeten har tittat tillräckligt djup ner i sitt eget hjärta.
Vad tycker du är en ordkrigare?
Varje författare värd namnet är en ordkrigare vare sig han eller hon skriver natur- och kärlekspoesi eller texter som hädar ett förljuget samhälle. Motsatsen till ordkrigare är att vara döv, blind och sakna både känsloliv och hjärnsubstans. Att vara en ordkrigare innebär att hamra fram diamanter ur svart stenkol, det vill säga att ständigt rädda orden från att bli nedsmutsade och utnyttjade av reklam, politik, medier och övriga kommersiella intressen.
Tycker du att en bra poet bör vara en kritisk röst i samtiden – en som står upp mot orättvisor som drabbar människor i samhället? Har poeten ett ansvar?
En poet har bara ansvar inför sig själv och bör inte ta hänsyn eller se åt något annat håll än djupt ner i sitt eget hjärta. Och om poeten därnere i sitt eget mörker och djup inte hittar öppna sår som kräver samhälls- och civilisationskritik – då är det ingen poet, då är det en död människa.
Ibland jämförs poeter med profeter, som till exempel Adonis som bland annat skrev dikten ”En grav för New York” där poeten får apokalyptiska syner som efteråt kan tyckas peka fram mot katastrofhändelserna 11 september 2001. Är diktaren ett slags profet?
– Jag tycker inte om ordet profet. Det doftar för mycket av Gamla Testamentet. Däremot kan jag sträcka mig så långt som att det finns poeter som skriver profetiska texter likaväl som det finns konstnärer och musiker som lyckas med samma sak, nämligen att förutsäga det som ska komma. Gemensamt för dessa människor är att de är utrustade med oerhört känsliga radarsystem som känner av rörelser och fenomen i tiden långt innan publiken och den stora allmänheten.
Vad tycker du om att många författare i samtidslitteraturen väljer att skriva böcker med självupplevt ”sant” stoff, där man lämnar ut både sig själv och andra människor?
– Jag har alltid föraktat de så kallade författare som skriver semidokumentära romaner och dagböcker där de lämnar ut sig själva och helst andra. Den här sortens skandallitteratur tyder på ett enormt högmod och har aldrig gjort livet ett gram lättare att leva. För övrigt: där jag kommer ifrån läser man inte andras dagböcker.
Vad har du för drivkrafter när du skriver?
– Jag drivs av smärta och skönhetslängtan. Jag drivs av mitt sökande efter orden som kan uttrycka människans inre hjälplöshet inför livet och döden.
Är det upplevelser i barndomen som gör att du ständigt identifierar dig med de svaga och utsatta i samhället? Bär du på ett slags klasshat?
– Vad är klasshat för något? Det verkar inskränkt och obegåvat. Låt mig istället slå fast att jag växte upp under så knappa ekonomiska förhållanden att jag såg arbetarna runt omkring mig som rika kapitalister.
Vad är det i indiankulturen som du känner en sådan valfrändskap med?
– Deras sätt att tala sanning på samma sätt som åskan och regnet talar sanning, deras sätt att känna in den osynliga kraft i livet som varken är den här tillvarons offer eller byte.
Var går gränsen för vad man kan förändra eller förstöra med språkets hjälp?
– Det finns inga gränser för språket. Det räcker med att komma ihåg att den heliga konturen inom oss ständigt är utsatt för språket, det vill säga både för fara, dumhet, ondska, värme och kärleksfull hjälp.
Din poesi har alltid kännetecknats av en desillusionerad samhällssyn och en svart syn på Sverige. I den nya diktsamlingen Svart Som Silver kallas Sverige ”vårt kalla efterblivna land”. En av de mörkaste Sverigeskildringarna som troligen någonsin skrivits är dikten ”Ishjärtat” (ur Dimman Av Allt, 2001). Men det är som om du i ditt skrivande ändå inte enbart vill kommentera förfallet och känslokylan utan dessutom vill skapa en motpol till dem, vara någon som står för andra, humana värden. I ”Ishjärtat” märks tydligt att du skriver mot något. Är motkraften en drivkraft? Och skulle man kunna säga att du i början av dikten ”Så Få” väljer den motsatta rörelsen: att skriva för de människor som i ”Ishjärtat” motverkas och motarbetas – det vill säga alla de i vår tid som trots allt faktiskt inte vill stå i rampljuset, framförallt inte till det pris det ofta kan kosta.
Dikten ”Ishjärtat” ur Dimman Av Allt kommer antagligen aldrig att bli Sveriges nya nationalsång men den har mötts av ett märkligt jubel varje gång jag framfört den på scen. Den tillhör så att säga vår ”skuggregering” – den regering av alla oss därute som känner av den existentiella polarnatt av tomhet, ensamhet och kyla som driver genom vårt land och får ett ofattbart antal unga människor att ta sina egna liv, försvinna i förtid. Vad gäller dikten ”Så Få” kan jag säga att jag ser den som en syster eller bror till just ”Ishjärtat”. Och för att gå in lite närmare på det här – ”Ishjärtat” är en tung, mörk dikt, sprungen ur den djupaste förtvivlan över tillståndet i nationen. Den spränger tabubelagda gränser och uttrycker vad många av oss känner inombords men aldrig skulle våga uttala offentligt. Däri ligger en del av dess värde. Jag har under min nu pågående turné genom Sverige kört den varje kväll och låtit den direkt följas av den sista dikten ur Dimman Av Allt, nämligen texten som börjar ”sjön sov / under ett täcke / som gick i vågor…” och detta för att göra det klart att man inte kan måla mig på ena sidan av staketet. Den sistnämnda dikten är nämligen en varm, mjuk och sorgsen version av det land vi både minns och lever i. ”Så Få” är i förhållande till ”Ishjärtat” en mer lättviktig och satirisk text som ju också lånat en rad ur filmens eller den så kallade populärkulturens värld. Den svider ändå en hel del och det är meningen. Raderna som lyder ”det vackraste och mest värdefulla vi har / är dom som aldrig syns / aldrig hörs” syftar för övrigt inte bara på författare, konstnärer och musiker som vägrar ställa upp på mediernas narrspel och förnedringsteve, utan handlar lika mycket om exempelvis brandmän som offrar sina liv för andra och om hjälparbetare inom Läkare utan gränser.
Kan man göra något bra i rampljuset? Kan det finnas positiva krafter som för fram människor till centrala positioner?
Du kan utföra underverk. Samtidigt gäller det att inse att om inte upphovsmannen håller så håller heller inte verket.
I dikten ”Spårlöst Försvunna” skriver du om orden du gjort dig av med, du har inte många ord kvar. Det väcker nyfikenhet på hur du arbetar, gör du många utkast och slänger det som inte kommer med i diktsamlingarna? Du jämför dem också med barn: ”… jag överger dom inte / lämnar inte bort dom till någon / jag gör vad alla / borde göra för sina barn / jag håller mina ord tätt intill mitt bröst… ”
Jag kastar alla dikter som ”blir över”. Jag brände ett hundratal som inte fick plats i Dimman Av Allt. Och ingen av dem var dålig. Det är bara det att jag vill börja om från nollpunkten när jag skriver en ny bok. Jag arbetar oftast med ett tiotal versioner av varje dikt. När det svartnar för ögonen, när det gör riktigt ont, vet jag att den är klar. Och det är den bitterljuva känslan som gör att jag alltid kommer att se på mina dikter som om de vore mina barn, alltid fria, aldrig bortglömda.
Jag tycker mycket om den här dikten, med den plötsliga vändningen som sker i slutet: ”… och en dag är vi alla borta / spårlöst försvunna / jag har hört det i hela mitt liv / jag har hört det till leda / och jag ställer inte upp / ni kan inte räkna med mej / jag har kastat / och gjort mej av med det mesta / jag behöll inte mycket / jag behöll det som faller / jag behöll en handfull snöflingor / när jag säjer till / faller dom igen / när jag säjer till krossar dom berg.” Vad är det som händer här i slutraderna? Kan man säga att det är en nyckeldikt om vad språket är och om ordens kraft? Och det finns väl också något hoppfullt i utplåningen?
Den här dikten innehåller många skikt. Självklart är den en hyllning till ordens och poesins kraft i våra liv men den bortser inte från människans behov av att äntligen få lämna tillvaron och glida in i Den Stora Tystnaden, där allt redan är sagt och gjort och där inga domar fälls och inga åsikter föds. Slutraderna är något av ett mysterium för mig. De antyder att en människas liv och verk är oförstörbart och att en människas liv och verk genom ett magiskt förvandlingsnummer faller som snöflingor genom evigheten och krossar berg av hopplöshet, krossar det frusna havet inom oss alla.
Man kan säga att du ser sorgen och förlusterna som meningsskapande? I dikten ”Arvet” skriver du ”men sorg är sanning” och ”ingen kan råna dej på din sorg”. Är sorgen det enda vi har kvar, som är vårt eget, där vi kan få vara oss själva och som andra inte kan sko sig på? Är sorgen den enda sanningen?
– Sorg är kraft och motsatsen till negativ depression, likstelhet och sjukdom. Sorg är överlevnad. Sorg är en läkedomsprocess och en nödvändig känslomässig ärrbildning. En människa i sorg är en vacker, helig och okränkbar varelse. Och utan människors förmåga att känna sorg över det som är och över det som gått förlorat skulle det inte finnas någon framtid för människosläktet.
Bland poeter tillhör du den icke-akademiska sorten. Dina dikter är omedelbara, de går fort in hos läsaren, som snabbverkande gift eller medicin. Hur kommer det sig att du valt att skriva poesi som är rättfram och enkel?
– Jag skriver poesi för att nå ut till alla, för att kunna föra ett samtal med mina medmänniskor. Ett samtal som betyder något och som inte är en uppvisning i skitförnäm akademisk lärdom. Om nu poeterna är den här världens icke erkända lagstiftare så gäller det att kunna tala till människor på ett språk som inte kväver och förödmjukar dem, men som istället ger inspiration och kraft till att fortsätta leva.
Idag pågår en strid mellan å ena sidan företrädarna för ”languagepoesin”, språkmaterialisterna, och de som aldrig tvivlat på metaforerna. Du har i intervjuer uttryckt att det dominerar en poetisk riktning i taget som får för stor makt. Kan du utveckla det?
– Poesin är ett livsviktigt kraftcentrum där total frihet måste råda. Inget annat gäller. Desto tristare är det naturligtvis när en grupp poeter och kritiker vart tionde år låter sig anställas av tidningar där de sitter och agerar poesisnutar och bara för fram sina vänner och den sortens poesi de själva gillar. Unga människor som börjar skriva dikter idag har naturligtvis inget till övers för detta mediala förtryck. Och de ska strunta i det fåniga förtrycket. Det enda de ska bry sig om är att gå sin egen väg och att gå den så långt som möjligt
Stockholms Internationella Poesifestival 