Visionären Johannes Anyuru

Foto: Mercies May

Johannes Anyuru är poeten på allas läppar. Sedan debutsamlingen Det är bara gudarna som är nya (2003) har han gång på gång lyckats öppna nya fönster i den svenska poesin. Hans poetiska språk är föränderligt och tycks vara förnyat inför varje bok. Och det är alltid vackert. Med djärva bilder och med listiga metaforer avväpnar han oss för att i nästa sekund pricka hjärtat.

Anyuru är också en berättare. Hans stil kan liknas vid flygande drakar som med tråd binds till jorden. Hans text är inkännande, begriplig och jordnära, samtidigt som den svävar högt på lyrikhimlen.

Den nyutkomna och Augustnominerade romanen En storm kom från paradiset handlar om författarens far, men också om en man som kommer som flykting till Sverige. I Sveriges Televisions litteraturprogram Babel uttryckte Anyuru sig såhär: ”Jag ville skriva en bok som gjorde att människor skulle titta annorlunda på gamla afrikanska män på bussarna. Det var en stor plåga för min far att ingen såg honom i Sverige.”

Ända sedan debuten har han arbetat med att vidga sina läsares verklighetsseende.

Johannes Anyuru är berättare också i en annan bemärkelse: nämligen i rollen som visionär uppläsare. Han har stått på många scener och lyckats åskådliggöra poesins svindlande höjder och bråda djup med en karisma och scenkraft som inte kan beskrivas som annat än just poetisk.

”Ett nordiskt ljus vilar över Anna Järvinens musik”

Foto: Julien Bourgeois

Anna Järvinen varvar poesins språkmusik med sin mjuka sång. För Järvinen är verkligen en poetisk musiker. Om senaste albumet Anna Själv Tredje skriver Andres Lokko för Svenska Dagbladet: ”Åh Anna. Här finns så många rader om förlorad kärlek och hopp att jag vill klippa ut dem och likt små lappar i en lyckokaka kunna plocka ut en av dem på måfå ur bröstfickan när jag behöver det som mest. Alla är de inramade av musik som – för att citera henne själv – kan locka fram en vår.”

Sedan debuten 2007 med Jag fick feeling har hon rosats av en enig kritikerkår och flerfaldigt grammisnominerats – senast till årets kompositör 2012. Och hyllningarna är välförtjänta, inte minst för Järvinens förmåga att tolka glädje. Få kan göra det så trovärdigt, träffande och varmt. Det vilar något av ett nordisk ljus över Järvinens musik, för att låna en fras från Petter Ericsson i hans intervju med henne för tidskriften Benshi.

Till festivalen norrskenstema kommer Järvinen bland annat att sjunga finska barnsånger. Till 10TAL säger hon att ”De är mörka, molliga och mystiska”. Hennes egen relation till norrsken är tveeggad. ”De är fascinerande men skrämmande, som alla naturupplevelser, i påminnelsen om ens egen litenhet.”

Musiken kommer att framföras tillsammans med Gustav Ejstes från Dungen, de har ofta samarbetat tidigare och har förutom barnsångerna lovat egen musik och även – oväntat nog – en countrylåt! ”För jag fick höra att Bruno tycker om country.” som Järvinen sade till 10TAL.

Ett i allra högsta grad specialkomponerat framträdande av Anna Järvinen alltså, missa det inte!

Improvisation och kongenialitet

Foto: Schibsted Forlag

När jazz- och konstmusikern Helge Iberg och dramatikern och poeten Cecilie Løveid träffades första gången, var det bara några få minuter tills de skulle uppträda tillsammans på Oslos Poesifestival. Løveids uppläsning skulle korsas med Ibergs pianoimprovisationer. De kallade det ett musikaliskt ad hoc-möte.

På Stockholms Internationella Poesifestival får vi följa fortstättningen på denna konstnärliga resa, som fortfarande håller på att ta form.

Helge Iberg är född 1954 och framstår som en av Norges mest välrenommerade kompositörer och pianister. Han rör sig mellan jazzens vidsträckta landskap och de modernistiska partituren. Sedan 2008 år har han gett ut två böcker med kulturkritiska texter och aforismer, Smaken av mørnet tid – tekster om tidsånd og dannelse (Koloritt) och senast i år Når tiden er inne, er det alltid for seint (Schibsted Forlag).

Hur kom det sig att ni började arbeta ihop?
Samarbetet mellan Cecilie och mig kom till som ett initiativ från Oslo Poesifestival. Jag blev ombedd att skriva musik till några utvalda dikter, men tiden räckte inte till den gången. Vi bestämde oss ändå för att jag skulle sätta mig in i Cecilies diktvärld och sedan träffa henne personligen och försöka med ett ”samspel”.

Hur förberedde du dig?
Jag fick några av hennes diktsamlingar skickade till mig. Jag läste dem och fäste mig vid någon dikt som skulle kunna fungera med en musikalisk ”intervention” eller ett ackompanjemang. Efter hand hittade vi fram till ett urval dikter som vi redigerade efter en dramaturgisk idé eller ett formschema, kärlek/sorg, strävan/mening, död/hopp och så vidare.

Bara några minuter innan vi skulle gå på scen träffade jag Cecilie för första gången. Vi hade inte möjlighet att provspela eller repetera vårt program och kallade det därför för ett musikaliskt ad hoc-möte.

Kommer samarbetet att fortsätta?
Nu när vi har bekantat oss lite mer med varandra har vi börjat diskutera ett nytt projekt som möjligen kommer att involvera en ny text och musik komponerad för en ensemble.

Cecilie Løveid

10TAL är glada att välkomna den framstående norska författaren och dramatikern Cecilie Løveid till årets upplaga av Stockholms Internationella Poesifestival.

Hon kallar sig textskulptör. Och det är en benämning som är slående, dikterna har ofta en hårdhet och en konkretion som snarare har med bild än med språk att göra. Som här, ur samlingen Nye Ritualer, 2008:

Vi bærer opp
alt som skal brukes
til det spontane alteret

Vi bærer utkast
til en ny himmel
og en ny jord

Vi bærer forslag
til nye skyer over byer
nye byer over skyer

Se!
Skyene driver med tusjtegning
hviskes, tynnes,
kamufleres, viskes, vinsjes

I skisser til nye kulisser
bæres et barn varsomt frem
til sex vold og død

Cecilie Løveid är en mycket produktiv författare. På en gång innefattar hennes verk de flesta genrerna, och spränger samtidigt gränserna mellan dem. Hon debuterade med romanen Most 1972 men gjorde sig framför allt känd som banbrytande dramatiker under 80-talet med bland annat Fornuftige Dyr (1986) och Dobbelt nytelse (1988). Under 90-talet befäste hon sin position med de historiska dramerna Barock Friise (1993), Maria Q (1994) och Rhindøtrene (1996).

Foto: Søren Bruun / Kolon Forlag

När den norske poeten Steinar Opstad 1999 sammaställde ett urval dikter ur Løveids författarskap (Mykt glass) kunde han konstatera att hon vid det laget bara publicerat en enda diktsamling: Fanget villrose, 1977. Det hindrade inte att urvalet blev digert. I Løveids prosa och dramatik blir texten här och var synlig som bild, som textskulptur, som lyrik. Det fanns mycket att hämta.

Sedan 1999 har Løveid gett ut en rad mera renodlade diktsamlingar, men det ändrar inte det faktum att hennes skrivande, trots – eller tack vare – dess genreöverskridande tendenser, varit mycket konsekvent genom åren. Inte minst gäller det Løveids politiska och inte sällan feministiska motivval.

Teaterkritikern Kjerstin Norén har en gång karaktäriserat Cecilie Løveids författarskap som präglat av en ”kvinnlig förankring som är egensinnig och tung, en driftstyrning, ett slags kvinnligheten an sich, kryddad med en oförsonlig tuffhet, en fighting spirit bortom varje borgerlig norm till sitt eget försvar”.

Den svenska publiken har utan tvekan mycket kvar att upptäcka i Cecilie Løveids författarskap. På svenska finns i princip bara Løveids roman Sug att tillgå, och det antikvariskt. Vi är därför särskilt glada över att kunna presentera Cecilie Løveid på Stockholms Internationella Poesifestival 2012.

Senast hon besökte oss var 1985 – ett par år efter att Sug givits ut på svenska. 10TAL som då var Åttiotal arrangerade den gången en uppläsning i Moderna museets trädgård med den unga nordiska generationen: Løveid, Michael Strunge, Søren Ulrik Thomsen, Pia Tafdrup med flera.

Denna gång kommer Cecilie Løveid till festivalen i sällskap med kompositören och jazzpianisten Helge Iberg. Kanske har vi ”skulpturer av tid” att se fram emot på Stadsteatern på söndag – för att låna ett uttryck av en annan skandinavisk poet och dramatiker, nämligen Lars Norén.

Min Stora Sorg om norrsken

I oktober debuterade Ann Sofie Lundin, artisten bakom Min Stora Sorg med en EP och fick sex stjärnor av Jack Hildén i tidskriften Gaffa. I People beskrev Alexandra Sundqvist musiken som ”allvarlig, men samtidigt glittrande, pop. Det är sakralt och smäktande, men också vardagligt vackert”.

Ann Sofie har tidigare spelat i flera olika bandkonstellationer, bland annat i duon Idiot Kid. Nu ska hon vara med på Stockholms Internationella Poesifestival för första gången, en scen som introducerat många kända svenska musiker.

Vad är din personliga relation till Norrsken, som är temat på festivalen?

Själva ordet ”norrsken” känns som att det hör nära ihop med Min Stora Sorg. Vackert, vemodigt, mäktigt. Jag behöver inte tillföra något konstlat till temat. Jag såg ett norrsken för första gången i september. Vi bilade i Helsingland på väg mot nattåget. Plötsligt lystes fälten upp, vi trodde att det var strålkastare. Så kom vi på att det var norrsken! Chock! Vi stannade och alla i bilen stod helt tysta i beundran, det var så vackert.

Dina texter har beskrivits som dagsbokanteckningar, mycket självutlämnande. Berätta mer om det.

Min EP drevs av en vilja till att bearbeta ensamhet, sorg. rent konkreta personliga känslor. Få ur sig allt! Det kändes viktigt att vara så ärlig som möjligt. Det gick inte att vara konstlad vid mitt piano. Allt kom naturligt.

Vad ska du framföra på poesifestivalen?

Jag ska göra två framträdanden. Först sjunger jag två låtar med pianist och en kör som är helt specialhopsatt för tillfället. Sedan blir det något helt annat när jag gör en klubbversion av låten ”Svarta ögon”.

Birgit Bidder tolkar Mare Kandre

Foto: birgitbidder.com

I samband med tillkännagivandet av årets Mare Kandre-pristagare, vilket du kan läsa mer om här, framför Birgit Bidder sin version av ”Still Waters” (text och musik av Mare Kandre) från Global Infantilists album A Sense of Belonging, utgivet 1983.

Birgit Bidder släppte debutalbumet The Life Home i mars förra året och har samarbetat på låtar och turnéer med bland andra Ison&Fille, Veronica Maggio, Katie Melua och Erik Hassle. Hennes storslaget känslosamma sångstil och texter för tankarna till Adele och Martha Wainwright, och till 10TAL har hon tidigare sagt att ”Musik är livet, det är all­ting. Jag har bara den här krop­pen och mitt liv och min musik.”

Lyssna på Birgit Bidders ”The Life Home”
Lyssna på Global Infantilists ”Still Waters”

Mircea Cărtărescu

Foto: Cato Lein

I Mircea Cărtărescus poetiska värld kan man aldrig veta om människan kommer att promenera förbi en bilmekaniker på en vanlig gata i Bukarest och eller om hon kommer att vandra på svarta regnbågar genom världsalltet. Cărtărescu gestaltar vardag och verklighet. Men verkligheten fördjupas och förstärks eftersom den skådas genom hallucinatoriska linser.

En kritiker i Dagens Nyheter skrev för några år sedan att ”Cărtărescu äger en fantasi som det är svårt att värja sig emot”.

Cărtărescu är inte bara en av Rumäniens främsta författare, han är också en av Europas mest omtalade, och dessutom översatt till minst tolv språk. Befäst hos den svenska publiken torde han ha blivit med sin episka romantrilogi Orbitór. Den prosalyriska konst han uppvisar i så väl Orbitór som i andra romaner förtätas än starkare i hans poesi. Han behärskar såväl det grandiosa som det ordinära. Orden är mättade men flödar frenetiskt, extatiskt! Det är omöjligt att inte ryckas med.

På Stockholms Internationella Poesifestival kommer Cărtărescu först själv att recitera dikter på rumänska som sedan tolkas av en svensk skådespelare. Därefter får vi se koreografen Virpi Pahkinen, som inspirerad av Cărtărescus diktvärld skapat en dans speciellt för denna dag.

Mattias Alkberg

Foto: Caroline Andersson

Mattias Alkberg kan väl bäst beskrivas som en modern skald. I Alkbergs poesi och musik blandas det stora med det lilla, vardagen med de stora skeendena och hans texter är i allra högsta grad politiska. Alkberg debuterade för tjugo år sedan som poet med Separerade Ägg på Wahlström & Widstrand och samma år släpptes det första albumet med det numera legendariska bandet The Bear Quartet som under åren gjort sig kända för sina subversiva spelningar, sin vida repertoar och för att de 2009 avsade sig en grammisnominering med orden: ”Tack, men nej tack. Vi avsäger oss nomineringen, vi vill inte ha med Er att göra. Hoppas Ni respekterar detta. Vi tycker att en ursäkt vore på sin plats. Säg förlåt. Vänligen, The Bear Quartet.”

Förrutom The Bear Quartet har Alkberg gjort musik med projektet Mattias Alkberg BD och dessutom släppt två soloalbum: de kritikerhyllade Nerverna (2009) och Anarkist (2011).

Hans senaste diktsamling, Era Svin (2012), beskrivs av Expressens Nina Lekander som ”Tung, tät och plågad … sönder och trasigt och listigt och limmat skriver Alkberg ur en värld där det råder dåligt väder både klimatkatastrofiskt och i norra Sverige … jävligt skickligt.”

Med sin poesi och musik har Alkberg lyst upp Luleås och Sveriges kulturliv, ett norrsken som varat i över två decennier. 10TAL är stolta att presentera Mattias Alkberg på Stockholms Internationella Poesifestival där han kommer uppträda som både musiker och poet.

Möt UKON och mannen bakom Marken

Exklusiv förhandslyssning på Rönnells Antikvariat

Klockan 14.00 på lördag den 17 november bjuder 10TAL, i samarbete med Rönnells Antikvariat, in till en preview av Stockholms Internationella Poesifestival 2012.

Missa inte möjligheten att lyssna till en kul poesiuppläsning med två av Nordens mest framstående poeter – Martin Glaz Serup och UKON – som även kommer att samtala om det egna skrivandet och om varandras texter.

Martin Glaz Serup är född 1978 och en av Danmarks mest uppmärksammade unga poeter. Hans språkligt undersökande poesi vill se saker från sex sidor på samma gång.

Med en rafflande, rolig och nästan skvallrig diktsamling – Marken – introducerar 10TAL Bok den spännande danske språkpoeten i Sverige. Marken tänjer fiffigt på litteraturens och läsandets identifikationsgränser. Något så till synes slumpmässigt och allmänt som marken vi går på, ges här mänsklig kropp och medvetande. Ett medvetande som vi alla, om än lite skamset, kan känna igen oss i: ”Marken borde motionera lite mer, det vet den ju också, den går inte på gym, den tar bilen till arbetet.”

Stewe Claeson har översatt boken och UKON skrivit ett initierat efterord.

10TAL Bok är ett vindlande utskott på 10TALs stora litterära träd. Det lilla bokförlaget har plats för de röster och format som inte tidskriftsgrenarna kan bära. Läs om vår lyrik- och essäutgivning på 10tal.se

Lördag den 17 november, klockan 14.00 Rönnells Antikvariat, Birger Jarlsgatan

Fri entré!
Böcker till specialpriser

Läs mer på 10TAL.se och AKTUNG.se

Martin Glaz Serup och UKON medverkar även tillsammans med många andra av Europas mest nyskapande poeter och artister på Stockholms Internationella Poesifestival, Stockholms Stadsteater söndagen den 18 november. Läs mer på stockholminternationalpoetryfestival.com

Biljetter: Stockholms Internationella Poesifestival med bl a Bruno K. Öijer och Anna Järvinen www.stadsteatern.stockholm.se

Tidskriften 10TAL i samarbete med Rönnells antikvariat

 

Mångsidig danssärling: Virpi Pahkinen möter Mircea Cărtărescu på Stockholms Internationella Poesifestival

Hon har kallats ”gudomlig”, ”hypnotisk” och en ”väst-östlig schaman.” Som tonåring övade hon konståkning på sjön i Jyväskylä mörka vinternätter. Kanske var det där, under det finska månskenet, som VIRPI PAHKINEN lade grunden för det unika formspråk hon är känd för idag.

Sedan tidigt 90-tal har hon befäst sin roll som en av den skandinaviska dansscenens starkast lysande stjärnor med solon som Salamandrar och Sub Solano, i teateruppsättningar av Ingmar Bergman och i Göteborgsoperans Aniara. Hon har dansat på mongoliska stäpper och på Nobelmiddagen; till indonesisk begravningsmusik och till Debussys Prélude à l’après-midi d’un faune. Om verket Aajej som framfördes på Dansens hus 2011 skrev Svenska Dagbladets kritiker Anna Ångström: ”Likt en glödande buddafigur dyker hon upp ur underjorden och slår fram sjungande toner på ett klockspel vid rampen. Musikern Jonas Sjöblom, en mångsidig medspelare på indiska tablas, flöjt och vibrafon, låter klangen bli till ett eko som vidgar rummet. Det tunna tyget i Pahkinens roströda kostym rör sig i vinddraget. Är det hon som frammanar virveln eller den som sveper runt henne i diset?”

Det tycks som om hon har samma inställning till sina inspirationskällor och scener som till själva sin dans: orädd, känslig och drastisk. På Stockholms Internationella Poesifestival möter hon Mircea Cărtărescu i en programpunkt som vi ser mycket fram emot. Med en koreografi utifrån Cărtărescus poesi smälter två suggestiva stilar samman för en kväll.